Lika mycket som jag kan älska tystnaden , lika väl kan jag hata den. Tystnaden får mig att börja tänka. .
Jag avskyr alla tankar inom mig , avskyr vad de gör emot mig. Avskyr allt de är.
Försöker förstå vad som är rätt och vad som är fel, fast jag redan vet svaren.
Jag vet vad jag måste göra…
Är själv ingen idealisk människa , det vet jag sen långt tillbaka .
Precis som alla andra gör jag fel, misstag och dummar mig .
Absolut .!
Men inte en enda gång har jag skyllt ifrån mig eller anklagat någon annan för det jag har sagt eller gjort .
inte någonsin kommer jag göra det heller .
En del har frågat : Vad hände ? NI verkade så nära varandra ju…
Ja visst kändes det så många gånger , och andra gånger blev jag bara less och trött på att delvis bli utnyttjad , triggad till onödiga konflikter . Tassa på tå hela tiden för att man inte visste när explosionen skulle komma .
( jag talar om vad som en gång var min vän ).
Men när Hen hade dummat sig och ställt till det för 311 gången orkade jag inte mer , jag såg hur hen öste skit över den ena och den andre för att en timme senare sitta där och fika .
Och när Hen har blivit konfronterad har personen skyllt ifrån på alla andra , skrikit , gapat och kränkt berörda . Inte en enda gång har jag sett hen ta ansvar för sina egna handlingar , det har alltid varit någon annans fel.
Och jag kan bara föreställa mig vad som sagt bakom min rygg , och en del har jag hört . Och när man tagit sista smällen utav att hen skriker en i ansiktet på ens bröllopsdag att man inte betyder ett skit …Ja då tar den helt enkelt på orden …Men vet ni va ? De var tydligen mitt fel ….Och nu öser hen skit över mig med …För det är omöjligt hens fel att jag valde att ta bort denna destruktiva ” vänskap” ….Jag orkar inte med haten, orden stressen ….
Jag vill omge mig med mänsklighet ….
Har varit en kaosartad tid närmaste månaderna,,Bröllopstoj x 1000…
Men nu har äntligen lugnet lagt sig och jag känner mig harmonisk …
Jag är nu komplett …Jag har en underbart vacker man …Vackra små babyboos…och det finaste utav allt: En babyboo jr som håller på och växer inuti min mage ….
Vi är snart sammantvinnande i något helt underbart vackert…..Ett litet barn…Inte ditt och mitt barn…Vårt barn…..
Jag har allt jag kan önska mig …….
Jag vet inte om det bara är jag som inbillar att folk är skumma eller om det faktiskt är så att de är det ?
Vet ju av erfarenhet att jag kan ha illusioner om det mesta …Men de hänger som ett mörkt moln över mig ..
Vet inte hur jag ska hantera det ?
Vill ju helst bara kunna glädjas åt mitt liv …Så vackert som det nu är ….Fru och allt ….
Men något känns konstigt …..väldigt konstigt ….
Jag är så nervös att jag kommer ordentliga problem med blåsan…
Inte för att viga mig med M..men hela grejen med att en massa människor ska stå och stirra på en …. M känner likadant…..Att det är de som är det jobbigaste …
Har egentligen en massa att göra …Men får liksom inte tummen ur …..gaaah….kommer bli en sån där sista minuten stress situation ….
Dagarna börjar närma sig …
Den där dagen som jag fantiserat om ….Och det spelar ingen roll om det regnar .. För det är min dag ..Eller vår dag kanske jag ska säga ….
Och jag kommer vara omgiven utav en massa fina människor , vänner som alltid finns där för en …En man som lovar mig att alltid stå vid min sida oavsett ….Våra vackra barn …
Det är bara ett par som saknas …Min bror …Och min mamma …Och det är lite vemod över det hela …. min bror kan jag alltid reparera saker med. .Han finns ju fortfarande där ..
Men mamma ….Jag hoppas du ser mig ändå …Där ifrån där du är …
Jag hade velat ha dig där ..Men du är ju alltid med mig i hjärtat…..
Men dagar som den här vill jag kunna ringa och höra din röst där du skäller mig på för att jag gifter mig …Och frågar mig om jag verkligen ska göra det här …
Och jag hade svarat dig självsäkert: Ja mamma …Jag tänker göra det här ….
Jag har haft tur …Jag har funnit någon jag inte kan tänka mig vara utan …En som tröstar mig när jag är ledsen …Som kramar mig när jag vill känna mig liten och klen ….
SÅ ja mamma ..jag vill göra det här ….
Jag vill aldrig mer behöva känna mig ensam eller halv ….Jag vill vara komplett …’
Och jag vet att de inte kommer bli lätt och att jag kommer vilja slita håret utav mig många gånger …Men jag är redo för det med …..
12 dagar kvar …..Och alldeles för mycket att göra ……
Jag trodde faktiskt inte att jag skulle bli så där fjantig inför bröllopet ….Men jag är helt galet nervös och orolig hela tiden .
Känner mig sjukt stressad och hispig …försöker planera upp allt men de är som ett mindre kaos i huvudet .
19 dagar kvar …Hur ska jag hinna detta ?????
