i väntans tider ..

Man vet det inom sig vart saker är på väg ..men jag vill leva i självförnekelse ett tag till ….Men i grunden lurar jag bara mig själv ….

Annonser

Jag är på väg ut ur demonens klor …

Vem får jag vara då ?  Jag vill bara att det ska vara som ett virus som snart går över …Jag hatar mig själv i mina depressionsfaser eller när jag vänder och blir manisk.. Iförsig är manisk bättre , man mår bättre men får ett ego som överstiger denna värld, ingenting kan röra en och ingen kan skada en . 

Hur förklarar man för någon att just nu är jag ” sjuk” i huvudet men om några veckor vänder de ?  Och att man ständigt kämpar varje dag för att trilla ur den här ” mörka sidan” som äter upp en inifrån ? 

DET ÄR INTE JAG SOM GÖR SÅ HÄR , DET ÄR MITT TILLSTÅND SOM GÖR MIG GALEN!!! 

Det är ju inte direkt att jag kan be honom vänta på mig tills jag blir ok igen ?  För det är en påfrestning för alla inblandade , och fast jag kan sitta här och erkänna att något är fel så är det som om min hjärna vägrar erkänna det för andra , för jag är rädd för att ses som ett psykfall och bli förnedrad pga det . 

Det är där rädslan ligger , erkännande utav hur illa det egentligen kan vara i huvudet och att just han träffade mig när jag var nere i skiten, och att det är därför vi har hamnat här . Och jag hittar inte alla ord eller stämningar för att kunna få fram saker och ting på rätt sätt . Inte ens att säga det rätta sakerna som jag egentligen vill säga . 

Min mun förvrids och blir elak , jag vill kasta bort honom för att jag tror att han aldrig kommer förstå. Ingen förstår mig,   Ingen orkar vänta ut mig tills jag blir MIG igen . 

Jag är helt enkelt inte värd det . Orden snubblar i munnen och kommer ut fel hela tiden , och ju mer jag försöker rätta till det så blir det bara ännu mera fel. 

JAG är inte sådan här för att jag vill vara elak , eller för att jag hatar dig . Du måste förstår att det är mig själv jag hatar när jag blir sådan här. 

Vill egentligen vara den där otroligt glada människa jag faktiskt kan vara , som vill göra miljoner saker och inte alls ha detta sjuka kontrollbehov jag tvingas ha att försöka kontrollera mig själv . 

Bara längtar efter att få släppa kontrollen igen och vilja leva så där som alla andra gör , jag har i grund och botten inget dåligt liv , bara motgångar då och då . Precis som alla andra . Jag vill le igen . Skratta härligt och lyckligt. 

Jag var lycklig, jag hade allt , Men jag var inte mig då , men är på väg till att bli MIG igen . Klarar du av att vänta på mig och ge mig en chans till ? Till att visa vem jag egentligen är ? 

Jag kanske ber om för mycket , men jag vill sällan att någon bara ska ha denna ” dåliga ” sida jag skäms så mycket för hela tiden. Den som säger allt de där jag aldrig velat säga , som gör så dumma saker som mitt andra jag får betala för resten av utav livet . 

Se mitt riktiga jag och döm mig sen är du snäll…. Jag är ingen ond människa , men min ” sjukdom” gör mig dum ibland och jag kan inte stoppa det alla gånger . Och se att jag kämpar varje dag för att stå emot allt det dumma , impulserna . 

Tänk dig själv att vara fast i ett mörkt hål, må dåligt utan skäl, bli paranoid, osäker och tycka illa om sig själv för att man är just ” annorlunda” .. Jag har hela livet drömt om att få vara ” normal” Det har varit min största önskan sen jag var barn .Men jag vet inte om jag någonsin kommer vara ” normal” och det skrämmer skiten ur mig .

Jag skäms över mig själv , för alla gånger de har spottat mig och sagt att jag är ” sjuk i huvudet ” bara för att jag inte alltid kan tänka logiskt eller rätt . Blivit dumförklarad för att jag ibland har förståndet som ett barn. 

Jag känner mig ” långsam” för att jag inte alltid förstår det mest enkla situationer eller ord . Och skäms över mig själv för jag undrar om jag är efterbliven ?  

Och när man bär med sig alla rädslor och det enorma självföraktet är det svårt att se att andra inte ser på mig på det sättet. I grund och botten är jag ingen dålig människa, jag har bara ett dåligt ” tillstånd” ibland . 

Har aldrig sett mig som den jag är , för mig räknas bara min prestationer , jag vill vara bäst på allt helst . Exemplarisk  mamma , arbetare, vän och flickvän . Jag sätter så stora krav på mig själv att jag glömmer bort vem jag egentligen är. 

Men jag tror att om jag inte alltid är bäst så räknas jag inte . Och det har inget med någon annan att göra , det handlar om att jag har inbillat mig att jag måste prestera bättre än alla andra för att ha en chans i detta livet . 

Om jag är ” sjuk ” kanske de kan ha överseende om jag är bäst på mitt jobb. Om jag är världens bästa vän eller flickvän ?  För att jag är så jäkla bra övrig när jag inte är sådan här ? 

Jag har en hemlig önskan att någon bara en gång i mitt liv kunde säga : Du är bra precis som du är .. Men den dagen  känns alltid långt borta . 

Usch det låter som om jag är i någon självömkan period , men så är det inte alls , jag är mest ledsen över allt som blir så fel när jag menar rätt. 

Jag har aldrig velat göra någon illa , för jag vet hur det känns , Jag aldrig velat säga hårda ord för jag vet hur de bränner in i själen… 

Hur ska jag kunna förklara för dig att jag inte ser mig själv när jag är sådan här ?  Det är inte direkt så att jag vet när jag trillar in i mina ” faser ” jag kan bara vara objektiv till dem när jag är på väg ut . När verkligheten slår mig på käften och jag har ställt till med så mycket att jag inte kan laga det eller rätta till det längre . 

Hur ska jag kunna förklara för dig att jag var inne i en fas när vi träffades ? När det bara låter som en ursäkt ? men jag tänker inte använda det som en ursäkt , men som en förklaring . 

Ge mig ett par månader till så får du se, Se den vackra själ som gömmer sig där inne som inte alls är så där ful eller tråkig som jag varit nu .Snälla?  

Det här med förhållanden?

Jag tänker på det varje dag , varje sekund . Förhållande. Det är ett sådant vackert ord som klingar så mysigt i mina öron . Dock är det inte lika lätt i verkligheten som det är i min fantasi.

Nu har jag ju egentligen inget att jämföra med men i mitt huvud är det enklare för ” friska” människor än för en bipolär. Detta är bara mina tankar , och de behöver ju faktiskt inte stämma .

Men om jag granskar saker och ting lite så tror jag inte det kan vara lätt med någon som ständigt drivs av impulser , starka intensiva känslor som bara rusar runt . Herregud är jag kär så är jag KÄÄÄÄÄÄÄÄR!  Inte för att det sker så ofta , de flesta relationer har varit som ett slags tidsfördriv ( eller jag har nog varit deras tidsfördriv i väntan på något bättre) ..Och kanske är det enklare att vara med någon om man helt enkelt bara ser det som en praktiskt grej och skiter i känslorna?

Det har ju fungerat hittills , ja tills jag träffa min senaste partner och det bara slog mig på käften . SHIIIT… vad gör jag nu var min första fråga till mig själv . Det här har jag ju så lite erfarenhet utav , lust kan jag utantill . men Löööve???  Har jag ack så lite kunskap om.

Kanske är det någon som har älskat en gång i tiden men jag vet inte om jag missat det längst vägen och varit instängd i mig själv .En bipolär ( läs mig själv ) tror inte att någon kan älska oss för att vi är ” sjuka”  Vi kan inte se hur någon kan vilja vara med de här fula som vi bär med oss inombords. Och skulle någon göra det blir vi direkt misstänksamma och undrar direkt ,NÄR FINNER HAN NÅGOT BÄTTRE?

Kanske har jag varit feg , en lång tid . Det kanske är onödigt att ” skydda ” sig själv i all evighet ? Men det går lite på automatik, jag klarar inte att bli övergiven, jag klarar inte av att bygga upp hopp som sedan tas ifrån mig . Jag klarar inte den smällen alla gånger . För hantera någon som upprepat sig hela livet börjar tynga mitt klena hjärta .

För jag kan inte ens räkna på mina fingrar alla gånger jag faktiskt har blivit övergiven, min pappa som svek mig alla gånger , han den där min mamma träffade som jag tyckte så mycket om som helt plötsligt bara var borta en dag . Eller den man mamma levde med i så många år som hon tvingade mig att packa i smyg för och en dag bara försvinna ut ur hans liv . Och aldrig mer fick jag se honom efter att han varit min fadersgestalt i 8 år . Min mamma verkar ha flytt precis som jag istället för att lösa problemet . Kanske är det ibland lättare  men som barn förstår du ju inte varför han aldrig mer kommer tillbaka . Förlåt mamma men du lärde mig att alla män kommer att överge dig förr eller senare, Likadant var det med din sista , när du dog övergav han mig med efter att varit i mitt liv i 10 år .

Jag trodde aldrig någon någonsin skulle kunna stanna kvar hos mig . Varför skulle någon göra det ? Ingen har ju stannat än i 30 års tid så varför skulle det bara magiskt ske en dag ?

Det är inte lätt att leva med en bipolär person, speciellt inte en som är så pass skadad som jag egentligen är .Och jag använder inte det som en ursäkt men man måste vara otroligt psykiskt stark för att hantera allt som är jag .

Kanske tillhör jag skaran som är dömd att leva ensam ?  Jag vet inte faktiskt . Än iallafall….

 

Min vän kan alla orden …

Kanske är det inte en omöjlighet för mig att hitta kärleken , om kärlek bara har de rätta verktygen och kunskapen om mig . Men vart går gränsen för att säga för mycket och säga vad som behövs för att se mig som den person jag är ? 

Oftast vet jag inte, sen att jag är så där otäckt ärlig kanske inte alltid hjälper , information ska tydligen serveras i små portioner ibland . 

Men Samuel ger mig hopp iallafall att mitt liv inte kommer kantas utav ensamhet , och att den som verkligen vill kommer ta sig tid till att lära känna den verkliga mig . Och det är väl det jag får hoppas på i alla mörka stunder …. Jag är lyckligt lottad med sådana vänner …. 

Hur skapas en bipolär ?

En del säger att det är ett genetiskt arv , andra säger att det är ens miljö som barn som är orsaken. Eller en kombination utav båda.  Själv vet jag inte riktigt än.  Har granskat mitt liv i många år, lagt en massa tid och pengar på terapi  men ändå aldrig kommit fram till något vettigt.

Om jag går tillbaka till mitt första minne så är det när min mamma har mig i sin famn för att skydda mig emot min åter igen onyktra far som trillar in genom dörren och skriker åt henne för att maten inte stod klar på bordet . Jag minns hur han lyfter sin hand och slår henne rätt över ansiktet så jag trillar i golvet och slår i huvudet . Men hon får inte ta upp mig och trösta mig , för pappa bara skriker att han kommer slå mig med om hon rör mig . Sen skriker han mig i ansiktet att jag måste hålla käft , men jag kan inte för det gör så ont på mig . Så han slår mig med . Jag ser hur min mamma skriker åt honom och täcker mig med hela sin kropp medans pappa rumlar iväg och fortsätter skrika om det ena och andra . Tror det var då det bestämdes att jag skulle bo mer hos min farmor .

Nästa minne är jag hos min mormor , här är det mesta rätt suddigt för jag har velat förtränga det i så många långa år . Men ja, det går inte förtränga verkligheten även om det vore lockande. Det är här den första skadan tar plats , För det är här min barndom tas ifrån mig och jag tvingas ta del utav äckliga sjuka begär.  Jag är nog runt 5 år tror jag , kanske äldre. Jag ligger och sover i mormors säng som många gånger förut. Och någon känner utanför min trosor.  Försöker öppna ögonen men ser inget i mörkret. Handen letar sin innanför och tar på mitt kön. Mitt lilla barnskön. Jag vet inte om jag skriker eller om min mormor bara märkte att något var fel där inne i sovrummet , men hon stormar in och kastar ut den där otäcka mannen som gjorde det där . Och aldrig mer talades det om denna händelse . Vi skulle bara låtsas om att det inte längre fanns , sen om jag som litet barn kände mig smutsig och äcklig verkade inte spela någon roll. Min mamma har berättat i efterhand att ljuset i mina ögon dog efter det. Och jag vägrade vara i närheten  utav män på en väldigt lång tid . Jag vet inte om hon visste vad som hade hänt eller inte. Men hon var medveten om det när jag konfronterade henne vid 26 års ålder . Men varför ingen någonsin valde att prata med mig om det förstår jag inte .

Så, som barn var jag en svag individ, väldigt aggressiv efter det , jag kunde hoppa på de som valde att vara mina vänner utan anledning och slå dem besinningslöst. Jag tror jag kände avund för att deras liv såg så bra ut . Varför fick inte jag vara lycklig ?  Istället kantades hela min barndom med utfrysning, mobbing samt våld från ung ålder enda upp till gymnasiet då jag äntligen fick lite lugn och ro.  Låg till högstadiet ska vi inte ens tala om. Hela min skolgång var en jävla cirkus där barnen turades om att tala om för mig hur värdelös och äcklig jag var som var så fattig och okunnig. Men jag var inte okunnig, jag hade ju bara ett synfel som gjorde att jag helt enkelt inte kunde läsa lika bra som alla andra . Men inte ens det tog någon reda på , för jag var ju ack ett problembarn med en ensamstående mamma , Alltså var jag i deras ögon ” underklass” som inte behövde hjälp.

Högstadiet var nog den värsta perioden, där turades de om vem som kunde spotta på mig eller slå mig när ingen såg . Ibland kom det folk ifrån andra skolor som spöade upp mig utan någon direkt anledning.  De skyllde mest på att jag hade dålig attityd  emot någon de kände vilket jag fann märklig när ingen någonsin vill prata med mig .  Det var nog så jag letade upp de där människorna som ens mamma varnar en om . Men jag var ju någon där , eller jag åtminstone var jag . Det var ingen som slog mig där , hånade mig eller hatade mig . Och för mig var det en väg ut genom allt mörker .  Men lugnet före stormen ligger och vilar bakom varje vindpust .  Knarket kom in i bilden . Kriminaliteten blev en vardag . Min skolgång var ett minne blott , det som gällde nu var att vara ute och förstöra , stjäla så man kunde knarka lite och må så där bra . Ni vet glömma alla orden då man var ful, fet , hora m.m

Men knarket förgör ens omdöme , och ens liv . Jag träffade en tvivelaktig människa som jag då när jag var väldigt ung trodde älskade mig . Ohhh ack vad visste jag om kärlek ? Ingenting …  Vår relation varade i ca 18 månader och det var kantat med våld, övergrepp , våldtäkt… Jag kan inte minnas allt han utsatte mig för . Han hotade min mamma med en kniv emot halsen när hon vägrade tala om vart jag befann mig , ( när min far åter igen hade hämtat mig i något räddningsförsök ) … Jag veti nte hur många ärr , mest själsliga jag har ifrån den tiden . Men en dag kom min far och hämtade mig och förklara att jag aldrig mer fick komma hem igen .

Även om jag hatade honom då och för allt han gjort emot mig , alla gånger jag suttit där vid fönstret på min födelsedag och hoppas på att han ska komma ., men aldrig gjort . Alla gånger han har valt bort mig för knarkets skull. Det var mycket hat inom mig . Men jag tror att det var det vettigaste beslut han tagit i sitt liv någonsin .  Här nere skulle jag vara säker , men ack vad fel jag hade … Min plågoande lyckades leta upp mig gång efter gång trots att jag bodde på skyddad adress ett bra tag . Och en dag hittade han mig på Öland när jag var ute med min kompis och gick …Misshandeln som skedde då blev minskad hörsel på höger öra och ett ärr ifrån hans stålhättakängor i mitt huvud , behöver jag säga att jag låg ned på marken  när han sparkade mig i huvudet ?

Efter den dagen såg jag honom aldrig mer , han fick besöksförbud och antagligen blev han utskämd inför hela sin familj då det blev ett stort mediapådrag och han var chanslös i rätten .  Men minnet utav den händelsen sitter kvar i mitt öra , i mitt huvud.

Efter det valde jag den första bästa lugna killen jag kunde hitta som kunde försvara mig istället . Vi hade en kantig relation där han började den med otrohet . Varför jag valde att fortsätta med honom förstår jag inte , men jag visste ju heller inget annat än att kärlek betydde ett lidande och smärta . Det var inte så att han var dum emot mig på något sätt efter det . Men jag kunde aldrig släppa sveket han utsatte mig för , trots att vi gifte oss och skaffade barn . En dag 2005 kom jag iallafall hem ifrån jobbet och förklarade att han förtjänade bättre än mig och han kunde flytta så jag fick bli fri i mitt huvud . Jag hade precis blivit utredd att jag var bipolär efter ett antal självmordsförsök och starka rop på hjälp.

Kanske utsatte jag honom för samma lidande som han gjorde emot mig i början av vår relation ?  Har inget direkt svar på detta just nu .

Vår separation var inte vacker och det var ett otroligt lidande då han försökte ta mitt barn ifrån mig , dumförklara mig , tala om för alla att jag nu var sjuk i huvudet på riktigt ..För det fanns på papper . Jag var äcklig , han ringde till jobbet och skrek HORA i luren .Han kunde storma min lägenhet och kasta ut mina besökare i rent svartsjukedrama trots att han innan vi ens var skilda träffade en ny kvinna . Men ändå var det jag som var äcklig i hans ögon. Våran relation till varandra idag är inte speciellt trevlig eller vacker . Men den funkar för tillfället .

Vägen där mellan fortsatte i tecknet då jag inte visste min egna identitet , för jag hade ingen . Jag hade levt som mamma / fru i ett par år och visste ingen annan roll. Och livet kantades utav ytliga relationer där jag sparkade ut alla människor som var bra för mig och höll mig till de där som utnyttjade mig och bedrog mig . Men vad visste jag ? Har ju inte upplevt något annat egentligen. .

2008 träffade jag min lilla flickas pappa , han visste inte heller hur han skulle hantera mig och valde inte att ta reda på det heller . Vi skrek och bråkade varje dag , men vi kunde inte flytta isär för jag väntade hans barn efter att vi bara träffats i ca 2 månader . Graviditeten var otrolig besvärlig med dagliga sjukhusbesök för blödningar och rädslan att förlora mitt barn. Pappan skötte inte detta på ett fint sätt , en gång när jag hade krockat med vår amerikanare ( bilen ) som saknade bälte och var tvungen att besöka sjukhus för att se om vårt barn levde svarade han mig : jag följer inte med , jag har känt mig instängd ett bra tag nu och känner att jag förtjänar att gå ut och dricka öl med mina vänner istället .  Då kom havandeskapspsykosen och sa : HEJ!

Jag blev totalt känslomässigt förlamad, kunde inte tänka några andra tankar än att jag förtjänade att dö och detta barn skulle minsann aldrig få födas för det skulle vara en belöning han inte förtjänade . Jag insåg inte hur illa det var förren jag hade skrivit ett brev till honom och försökte hänga mig i duschen . När förnedringen utav att polisen drog ut mig ur duschen naken och låste in mig på PIVA gick det upp ett ljus för mig . Och någon hörde mig äntligen …Någon såg mig . Jag ville inte ens ut där ifrån men var tydligen tvungen då jag var så lugn och uppförde mig att de inte såg mig som någon fara längre .  Då valde jag att sparka ut honom . Kanske inte var min bästa ide´men absolut den nödvändigaste . Livet för mig blev bättre, jag fick terapi och medicin och fram till förlossningen var jag frisk igen .

Förlossningen var ett helvete, jag slutade inte blöda och under ett dygn kom det en läkare in och tryckte på min mage var 30 min. Jag förlorade över 3 liter blod och höll på att dö på operationsbordet . Och som om detta inte var inte var straff nog så talade pappans familj om för mig hur jävla värdelös jag var som inte kunde hantera 2 barn och ett helt hus själv efter denna händelse.

Jag flyttade ett par gånger innan jag hamnade där jag bor idag , här har jag strandat i ca 3 år nu och är rätt nöjd med det .  Men mina misslyckande i att finna en bra relation fortsatte , jag träffade en faktiskt helt känslodöd människa  som oxå var duktig på att tala om för mig hur värdelös jag var som hade det jobbet jag hade , hur dåliga vänner jag hade och jag fick inte umgås med dem överhuvudtaget . Han slog mig kanske inte , men han störtade ned mig i asfalten en gång så jag slog axeln ur led och blödde häftigt ifrån munnen…Sen hotade han mig konstant med självmord om jag någonsin lämnade honom . Och när min mamma dog sa han att han hade inte tid för mitt sörjande och bad mig gå någon annanstans så han kunde få se på tv . Han stal hela min sorgeperiod ifrån mig .  Det lustiga var att det var han som var otrogen bakom min rygg men vägrade lämna mig tills vad jag antar den andre kvinnan tvingade honom .

Men det hindrade inte mig från att fortsätta träffa otrogna , känslodöda människor . Bli utnyttjad på alla sätt som finns . Blev t.o.m blåst utav min egna far när jag skulle vara en bra människa och hjälpa honom . Så nu är jag skuldsatt över öronen och får antagligen betala i många år för att rätta till de där .

Det är massor som finns att lägga till i det här men jag orkar varken gräva i det eller fundera över …. Men jag vet inte ..vad skapar en bipolär människa ? är det ett genetiskt arv eller är det ens miljö?

Hänger allt kvar ifrån ens barndom eller växer man någonsin ifrån det ? Lär man sig till slut vad kärlek är ? Hur människor ska vara i ens närhet eller är man för alltid skadad?  Jag vet inte svaret än men jag hoppas att jag kommer på det en dag , och finner en människa som är så pass stark att han klarar av att jag är lite sönder inombords , men kommer blomma ut så småningom……