Connection Error …

Har varit en ” sån ” där dag …

Inte alls så bra som jag önskat , mycket känslor som virvlar runt inom mig både bra och dåliga .

Var mammas födelsedag i fredags, och de gjorde ont för att jag faktiskt hade glömt av den lite .

Ångesten som flödade genom mig är svår att beskriva. Dessutom hade jag besök här hela helgen så jag kände väl inte att jag fick det utlopp för känslorna som jag hade velat och med det sov jag dåligt inatt och vart sur mest hela dagen faktiskt.

Men det ska väl rätta till sig tycker man , jag borde vara glad nu egentligen och blicka framåt .

Men idag…orkar jag bara inte ….

Annonser

Det är inte avsaknad av empati…

Det är att livet har förstört mig allt för många gånger för att jag ska kunna relatera till vad jag anser vara ” lättare ” problem i livet .

Kanske är jag tjurskallig och envis och anser att livet måste vara stenhårt emot dig för att det ska vara ok att vara ledsen över sitt förflutna? 

Jag menar inget ont med det jag säger , men de finns alltid de som har det värre än en själv , så se över ditt liv och inse att det är rätt bra och var tacksam för att problemen inte finns kvar där längre och att du har gjort en förändring i ditt liv .

Man skulle kunna ta en titt på mitt liv som varit kantat utav misärer mest hela tiden och se att det tragiska i mitt liv aldrig verkar ta slut någonsin . 

Om du vaknade en dag och insåg att du saknar: Familj, förstånd, ekonomi, partner . stabilitet överhuvudtaget hade du kunnat hantera det då ? 

Hade du kunnat hantera varje dag fylld utav ångest, förakt och mörker?  Växlande humör och vetskapen om att DU ALDRIG KOMMER BLI FRISK?? 

Jag tror att det är den vetskapen som jag klarar av minst, att veta att man har ett evigt ” tillstånd” och faktiskt aldrig kommer bli frisk . 

Hur lär man sig acceptera ett sådant besked ? 

Ät medicin, bli apatisk eller var utan och förstör ditt liv ? 

Det är många tankar som rullar på i huvudet idag …

Jag är arg och hatisk för tillfället … Och jag vågar inte umgås , för jag vet inte om det är jag eller min sjukdom som talar för mig just nu …..

Isolering är alltid ett alternativ.?

Jag fungerar rätt bra , enda tills någon sätter press på mig .

Jag kan inte fungera på ” tvång” i ett socialt sammanhang,

Jag kan inte göra saker på befallning utan att må dåligt , få ångest eller bli deprimerad.

Just nu gömmer jag mig för en granne , det är inte det att jag inte gillar personen . Jag klarar bara inte av att umgås med människor jag inte känner så väl just nu , det blir som ett tvång för mig och jag blir handlingsförlamad på flera sätt.

Kanske det är som är problemet med mig , att allt måste fungera på mitt sätt …??