Är man sämre förälder för att man har en nedsättning?

Jag fick höra en skrämmande konversation härom dagen , där en som är aktiv inom socialen ( är inte riktigt med på vilket sätt hon arbetar inom det , men det är gällande barns välgång så att säga ) .

Att i 99 % procent utav fallen förlorar den som har nedsättning i vårdnadstvister samt boende.

Jag undrar då hur det kan komma sig ?  Nedsättning för mig är ett slags handikapp, och anser socialen även att någon som saknar förmågan att gå eller kanske en arm automatiskt är den sämre föräldern?  Visst det kanske var en dum jämförelse men handikapp som handikapp anser jag . Och visst till deras försvar finns det faktiskt människor som är så pass ” skadade” att de inte bör ha hela umgänget på egen hand , men det där är ju väldigt individuellt anser jag och har inte med ” massan ” att göra .

Ibland undrar jag om inte det är för lätt att dra alla över samma kant och sätta upp sin egna statistik för vad de tror en nedsättning är . Har vi föräldrar förlorat vår rätt att vara en bra förälder bara för att vi vågar erkänna   våra sämre sidor och faktiskt söka hjälp för dem ?  Är vi tvingade till att ljuga om oss själva i rädslan över  att förlora våra barn?

Jag finner det tragiskt och sorgligt om fallet ska behöva vara så, en nedsättning är inte vår svaghet , det är vår styrka.

I många fall ser jag även att vi med just vissa nedsättning är mer öppna för och har inte dessa inskränkta fördomar emot allt som skiljer sig ifrån mängden. Du får vara vilken läggning du vill, ha vilken religion du vill, vilken ekonomisk status du vill m.m  bara för att ge ett par exempel . Jag dömer ingen så länge du inte gör andra eller dig själv illa .

Ändå är vi de ” onda” i samhället , VARFÖR? 

ÄR jag en sämre förälder för att jag visar mina barn att jag är mänsklig ? Eller har SOC en mall för det med ?

Annonser

Hur beskriver man ångest för någon som aldrig upplevt det ?

För mig kan de bli rätt starkt och jag tappar lusten att fungera samtidigt som det känns som svärmande bin i hela huvudet ( även kallad en massa tankar ). Man sover inte , äter inte , föraktar sig själv samt sin omgivning, känner sig övergiven och missförstådd.  Ibland klarar man inte av att gå ut genom dörren utan vill stanna hemma och gråta under täcket och hata sig själv lite för sin lathet .

Ofta får jag känslor utav att vilja fly ut någonstans, bara till att försvinna och inte finnas för tillfället . Klarar inte heller av att lyssna på människor , för deras röster plågar mig med vad jag anser är nonsens och skitsnack.

Jag brukar beskriva det som en demon har tagit över min kropp och tvingar mig att säga och göra saker jag inte vill, som att skrika jag hatar dig till sådana jag egentligen tycker väldigt mycket om . Eller shoppa upp alla mina pengar så jag inte har något kvar till normal levnadsstandard resten av månaden, kanske missa betala in viktiga räkningar och annat dumt .

Tur i all otur har jag en pojkvän som tack gode gud inte gillar att springa ut och festa , det hjälper mig otroligt mycket att ha filmkvällar med honom istället eller bara ha barnen här och få busa runt med dem .

Denna helgen är en sådan helg, då kidsen är här . Och det känns så otroligt bra att de sysselsätter mig hela dagarna och är så där extra härliga och snälla emot sin trötta gråtfärdiga mamma .

Men tillbaka till ämnet , Om man inte upplevt det är det svårt att förklara utan att låta totalt sinnesjuk, för det är man inte bara för att man hamnar i en ” dipp” och inte alltid orkar vara den man vill vara ,utan blir den man absolut inte vill vara .

Du som slipper ha en vardag som den här , tipset är: Var varsam,mjuk och förstående. Även om du inte förstår ….

 

För mycket projekt gör mig till en grå sten .

Ibland fungerar det precis som det ska, dagar då jag tycker om att ha en massa projekt på gång . 

Dessa veckor är inte sådana. Jag vill fly långt här ifrån till något ställe där ingen ringer på dörren eller ens kan mitt telefonnr. 

Har slutat sova om nätterna nu igen och det är ingen bra cirkel att vara inne i. Det förstör mitt humör och min inre frid , för det enda jag kan tänka på är allt jag borde göra eller inte göra . Allt virrar runt i huvudet och stressen ökar inom mig .

Känner som om jag vill skrika rätt ut och springa naken för att slita av alla tyngder i min kropp . 

i det polära landet spelar hjärnan dig ett spratt..

Oj ibland när jag läser det jag skriver börjar jag långsamt undra vilket tillstånd jag är i, det ser ut som hjärna ständigt spelar mig ett spratt och min fantasi tar över medan jag förlorar kontakten med verkligheten .

Jag ser ju att det är ju inte sant , ja alla de där tankarna jag har om varandra tänker och tycker , så varför säger min hjärna att det är så ?  Ljuger den för mig för att jag vill eller är det så jag uppfattar min omvärld? 

Måste sluta låta ” demonen” ta över och leva här och nu !  Sluta yra runt på impulser och rädslor bara för att jag har ett vanemönster som jag inbillar att ingen kan bryta .  Blir ju bevisad fel varje dag!!!! 

Om man tar en titt på livet just i denna sekund är jag faktiskt glad, och långsamt finner jag mitt lugn .

Livet är inte elakt och alla vill inte mig illa , faktiskt !  Det är bara en balans i hur saker blir till. En slags långsam väntan på det som kommer bli helt rätt till slut . Och det vet  jag inombords. 

Så istället för att vara krånglig och svår tänker jag öppna armarna för det som står framför och njuta av varje  sekund , för det finns ingen garanti för hur länge det varar . Men om jag inte gör det tar det slut tidigare än förr , och för mig vore det ett slöseri jag inte vill ha råd med . 

Imorgon är det helg iallafall …Då kommer mannen hit och rör om min vardag med kärlek ! ❤

 

 

Torkar dina tårar med mina …..

När jag ser den smärtan vi delar i dig . Jag ser dig hur du lider precis som jag gör ibland . 

Om jag fick välja skulle aldrig någon få ha så ont som de gör när man förlorat någon man älskar så mycket . 

Jag vet varje stund jag vill ringa mamma , hur jag saknar hennes röst och tröst . 

Jag känner hur ont de gör i dig när jag bara tänker på saken , och jag blir så ledsen för din skull .

Det var dagen då jag aldrig mer fick vara barn, oh vad jag önskar jag fick vara ditt barn igen . 

Bara få vara liten …I din famn, lukta på din tröja . Höra din röst . 

 

Life is killing me mom!!! 

duuuuhhhh

Ibland undrar jag , om jag någonsin kommer att komma tillfreds?  Försöker verkligen syna mig själv i om det är jag som behöver för mycket eller om det är så att jag träffar på folk som ger mig för lite ? 

Är det en inbyggd radar jag har på sådana som inte haft en relation eller varit singlar länge ?  Dras jag till dem som en magnet för att jag är en sån där ” nu ska vi se, klart vi fixar de här ” människa? 

Jag blir ibland trött på att vara den som alltid är stark, alltid ger vägledning ,alltid alltid alltid . 

När ska någon ” hjälpa” mig? Lyssna på mig ? 

Är vi så egoistiska att våran värld kretsar bara runt våra egna behov så mycket att vi glömmer bort andras? Finns det bara ett alternativ hela tiden som heter : Jag gör mig själv lycklig först , sen kanske dig ? 

Jag skulle vilja gå till den där likgiltighets världen där människor byts ut efter deras syfte , där känslor, tankar och rosa små bubblor inte existerar. 

 

Dit vill jag ……

Släpp mig fri…..

Vet inte vad som kryper inom mig denna gång. Men det är som en stor tyngd som vilar över min bröstkorg och andningen blir svårare och svårare . Jag vill göra mig själv illa på något sätt .

Jag vill känna lidande för att få utlopp för ångesten . Men det är som om jag slåss för mitt liv för att slippa tillåta den att  ta över mitt liv .

Helvete ..de bli bara värre och värre med åren…….