När hjärnan knarkar tankar …

Annonser

Förälskelsen rullar in igen …

Eller igen kanske är fel att säga . ..

Jag har väl egentligen alltid varit förälskad i honom …

Ungefär sen första gången han steg in genom min dörr Juni förra året .

Då vi låg vaken hela natten och pratade om allt . 

Jag trodde aldrig något skulle låta som en sliskig kärlekroman i mitt liv . 

Men det är så jag ser det ..

Den där förälskelsen som slog så hårt förra året , som försvann …Som kom tillbaka…

NU är det så där sockersött igen….Och jag vill så gärna le knasigt och viska vackra ord ..

Men någon håller mig tillbaka , lite . 

Ändå är jag lycklig…Livrädd för att förlora det ..Men lycklig……

Känns rätt galet om egentligen …. eller hur ? 

fuck it

Jag försöker , försöker verkligen reda ut saker . 

Jag vill hjälpa er alla men jag har faktiskt ingen ork kvar .

Sömnlösheten ,pressen och stressen har tagit ut sin rätt och jag kan inte längre tänka klart.

Jag vill skrika rätt ut , men de ligger inte i min natur att vara sådan. 

Så jag skriker inombords…..Och jag är så trött …så jävla trött ……….

Jag saknar det som en gång var .

Jag tittar på dina kort ibland …Och tänker …de där kunde ha varit du och mamma som gjorde allt de där . 

I mitt huvud vill jag att det ska vara hon, För jag vill att hon ska finnas igen.

Jag minns inte längre hennes röst och det förgör mig inombords.

Stenhårt försöker jag hålla kvar alla känslor , hennes doft och allt som var hon .

Men de börjar långsamt suddas ut och jag vägrar gå med på det . 

Jag varken vill eller kan acceptera att hon inte finns mer , det kan ju inte vara möjligt ? 

Hon skulle ju finnas där tills jag var gammal , få följa barnen upp i vuxen ålder .

Varför tog livet det enda som höll mig uppe ? som kunde hålla mig stark? 

Livet är aldrig mer det samma ….Precis om jag aldrig mer blir det samma igen. 

Något inom mig dog den dagen med henne och kommer aldrig åter …..

Som en berg och dalbana …

Jag vet inte vart eller vem jag vill vara just nu, Men jag vill inte vara den jag är .

Ångesten kryper inom mig och jag känner mig bunden och fast . 

Friheten jag ständigt suktar efter känns så otroligt långt borta och paniken växer inom mig .

Har börjar bli aggressiv och sur, som om ingenting är roligt längre . 

Även om jag är på ett ställe där jag borde vara lycklig så faller jag bara ner i mörkret och avskyr alla …

Jag vet inte vad det är jag behöver få att må bra igen ….Jag vet inte alls längre ……