Vad är egentligen bäst för en själv ?

Fick det svaret idag ..Gör vad som är bäst för dig …

Hur vet man vad som är bäst för en själv egentligen ? 

Det kan ju vara vad som helst , eller hur som helst? 

Jag är inte säker på om jag själv vet vad som är bäst för mig ….Någonsin ..

För det känns ofta som om alla beslut jag tar blir fel ändå ….Så vad är rätt ? 

Annonser

När de går rysningar genom hela kroppen ..

Och man ler så där fånigt …Som bara kärlek kan få en att göra .

Det är knasigt och fint på samma gång …

Rusar genom kroppen och jag vill varken sova eller äta …Jag vill bara leva …

Leva i ljuset , i känslan i evigheten ….

Jag är lycklig ..För första gången på länge är jag faktiskt genuint lycklig ….

mentalt och kroppsligt utbränd…

Det är en sån där period igen då det pågår mycket på en gång .

Och hjärnan tuggar tankar som man tuggar tuggummi. 

Allt går på repeat och inget verkar bli löst .

Jag sover inte bra längre , oroar mig hela nätterna och bara vrider och vänder mig hela tiden .

Det vilar ingen harmoni i detta hemmet längre . Jag trivs inte hemma just nu .Det är stökigt ,fattigt och bara trist här . 

Suck….

Huvudet rabblar miljoner tankar …

Jävla mani, lämna min kropp, mitt huvud , min orka och mig! 

Sluta säg allt de där du säger , sluta gör allt de där du gör . Du vet att du bara ångrar dig efteråt ändå .

Men manin slutar inte ,, hur jag än slåss med det så slutar det inte . Den bara fortsätter och fortsätter , och jag tror jag är odödlig och klarar mig hur bra som helst på egen hand .

Vänta tills verkligheten slår mig på käften , då klingar saker inte fullt lika bra igen . 

Jag ser mig själv och det jag gör , men jag kan inte stoppa mig själv . Det liksom bara tvingar sig på som en tvångstanke på repeat. 

Jag kanske är dömt att vara ensam ? För om jag inte kan leva med mig själv , hur ska då andra kunna det ? 

Jag speglade mig innan , och äcklades utav vad jag såg . Jag är inte vacker längre , jag är något fult  Något trasigt och jobbigt .

Jag är inte skapt för det liv jag fantiserar om . Och den verkligheten slår mig nu . 

Vem trodde jag att jag var egentligen ? Jag vill skratta mig själv i ansiktet och kalla mig själv för idiot som verkligen trodde att jag skulle kunna få det alla andra har .

OCH VILKA ÄR DE DÄR ANDRA ????

Jag ville bara få vara en enhet .Men min sjukdom gör mig ensam… Och jag kommer aldrig någonsin bli frisk …Jag hatar mig själv ..Vill karva ut det fula och elaka inom mig som gör så ont och så mycket skada . 

Jag är på väg att ge upp hoppet om mig själv ….Kan någon hindra mig? 

Det är någon annan slags kärlek ..

Det bipolära huvudet lär sig fort att kärlek är en trasslig sak . 

Något som andra har men inte en själv .

Man tittar och studerar de där som verkar så lyckliga och ägnar sina dagar till att ta reda på hur man får de där som gör andra så glada? 

Jag vet att det är en illusion i huvudet jag har , alla är inte så där lyckliga hela tiden . 

Och genom åren har jag provat mig fram i hur det skulle kunna vara . Och jag vet att jag gång på gång trott att ” jo men så här ska väl ändå vara?” och ett par månader senare är det över och man insåg att man faktiskt inte brydde sig alls egentligen …

Men så 2011 så steg en man in i mitt liv , och det är sällan något gjort ett sådant intryck i mitt liv . Trots att vi valde att gå skilda vägar då drog jag alltid skämt om att jag bara väntade ut honom tills han insåg att de är mig han vill ha . 

Tänk att de orden skulle stämma en dag . Juni 2012 steg han åter in i mitt liv . Han liksom bara kommer och tar över min värld . Får den att kännas så självklar och enkel. 

Visst vi alla har våra upp och nedgångar och vi kommer säkert ha ett par stycken till genom   åren som kommer att gå . 

Men allt är så självklart, när jag väl begrundar det …Ser på det objektivt.. 

Det är en annan slags kärlek ….Och i ärlighetens namn skrämmer den skiten ur mig .

Är det meningen att någon som jag ska få veta hur det är ? Känna hur armar sluts runt mig när jag är ledsen ? Känna hur någon alltid säger att det ordnar sig ? 

Kanske ….Ibland önskar jag att jag talade om mer för honom hur bra han faktiskt är ..Men jag är rädd att han inser att han är för bra för mig …Men jag kanske skulle ta den risken ? 

Det bipolära huvudet ser aldrig sitt egna värde …

I någon slags limbo…

Man kan ta sig en titt på mitt liv och tycka att det är precis där det ska vara . 

Jag har familj,jobb, bil och vänner . Och en normal person hade varit helt nöjd med detta och mått alldeles utmärkt . 

Men inte min sjuka hjärna, Det är precis som om den motarbetar mig hela tiden ,Som om jag inte vågar glädjas åt allt det där bra för att jag inbillar mig att det kommer säkert bara tas ifrån mig ändå …

Det gör de ju alltid . …

Jag förtjänar inte att vara lycklig …Inte så där ” livet är bara bara och stabilt ” lycklig …

Jag kan ta korta intensiva ruscher och stora glädjetoppar …Men de här ? 

Hur länge får jag behålla det ?