Det är Du som väljer vem du är !

Jag vet att vi människor påverkas utav arv samt miljö och att de är med för att skapa den personen du är idag . Absolut ! Vore konstigt om inte din barndom hade påverkat dig i någon riktning alls genom livet .

Dock kanske jag har en snedvriden bild utav att man faktiskt kan skapa sin egna person.

För du har ju alltid valet att antingen göra så eller så . Du kan välja om du ska le åt något eller ignorera det .

Du kan välja om du ska visa vänlighet eller vara hård emot din omgivning.

Du kan även välja om du ska vara kärleksfull eller känslomässigt avstängd inför andra.

OK kanske lite lustiga exempel , men jag anser att man har alltid minst 2 val inför varje situation. Iallafall hur man väljer att hantera dem .

T.e.x ett nedslag utav någon sort , du kan antingen gräva ned dig och älta i evigheter om hur synd det är om dig , eller söka nya vägar och möjligheter för att nå ditt mål .

Kärlek: Du kan välja att ta hand om den andre personen eller ta den för givet .

Hemmet: du kan välja mellan att ha ordning och reda eller leva i ett ständigt kaos.

Bara enkla saker egentligen.

Jag har märkt i min närvaro att de flesta verkar ha ursäkter för sitt beteende och mer än gärna vill skylla ifrån sig på något som hände för över 20 år sedan.

Den där händelsen för 20 år sedan ursäktar inte att du beter dig som en idiot emot andra människor . Du har haft minst 20 år på dig att utforma vem du är och vill vara.

Jag gömmer inte mig bakom min bipolära sida, Nej jag står för mina ord och handlingar även om jag egentligen har en ” ursäkt ” för att göra lite som jag vill .

Men kan inte se det som rätt , bipolär, arv , miljö är bidragande faktorer men det är ändå DU själv som bestämmer hur du vill uppfattas utav din omgivning.

Vill du vara en snäll person , välj då de handlingar som gör dig till en .

och vet du inte hur man gör ? Leta upp en förebild och studera , kopiera . tills du hittat den väg som passar dig bäst .

Annonser

Dunkar huvudet emot väggen !

Jag blev uppringd idag utav min respektive som frågade mig : Varför stannar du hos mig när jag bara behandlar dig som skit ? 

Jag svarade :Frågan du ska ställa dig är varför du tycker det är ok att säga att du älskar mig och sen behandla mig som skit . 

För visst är det så , vi är allt dumma som kanske tillåter ett visst beteende men jag tycker faktiskt de som behandlar andra så illa är det som är snäppet värre. 

KARMA 

Kommer alltid slå tillbaka ….Oavsett vad man än gör . I mitt huvud iallafall…

Om du ser dig själv som ” speciell”…

Varför blir då du så upprörd när andra gör det ? 

Satt och läste i en gruop på FB där folk med olika diagnoser diskuterar diverse problem, tankar och annat runt sin nedsättning . 

Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta , Först uttrycker de att de är ju faktiskt ” speciella” och får därför betee sig precis hur som helst , för de har ju faktiskt en diagnos .

Sen nästa inlägg sitter samma person och lipar över att folk inte kan se h*n som normal .

Hjälp mig förstå de här ? 

Du vill vara speciell när det passar dig ? Men ingen annan får se dig på det sättet trots att du använder din diagnos som ursäkt ? 

Hur fungerar allt de där ? 

Och något jag måste fråga min käre expert är , är det jag som inbillar mig eller är de som har ADHD mer aggressiva?

Samma sak om och om igen ..

Varför är människor så inrutade i vanor ?  

Speciellt dåliga vanor . Som kan påverka andra ? 

Själv har jag säkert en massa konstiga vanor jag inte tänkt på som drabbar både den ena och den andre dagligen .

Men vad är det som får oss att stanna i dåliga vanor? Är vi bekväma eller är det bara sådana vi är ? 

Jag känner att jag måste ta reda på detta , och är det möjligt att bryta en vana man haft i över 15 år ? 

Hjälp mig gärna  med svar …

Bubblan brast lite …

Kan vara att jag har bajsekonomi just nu eller att jag inte varit själv på ett par veckor men idag fick jag en sånt där relativt milt utbrott . Inte så att jag agerade utåt men inom mig kokade det och bubbla på som bara den .

Utlösande faktor var att min dotter bråkade med mig om bilbältet när jag stod trängd mellan min bil och en annan som parkerat så tätt intill min så de knappt gick öppna dörren .

Så ja egentligen var de väl den där felparkeringen som utlöste det , bilbältet + klämd röv med rädsla för att repa bilen bredvid kanske bara var en bonus ? 

Men jag kände verkligen hur det började ta eld inom mig och jag höll på bli så där galet arg.

Fick be min flicka om ursäkt för att jag lät sur ( fick jättedåligt samvete). 

Men hon smaska glass så de verkade vara ok ifrån hennes sida även om jag ogillar att låta sur över löjliga saker när de kommer till barnen . 

Känner att jag verkligen behöver tid för mig själv . Få sova , vila …Jag är så trött , så jävla trött hela tiden . GÄÄÄSP…..

Vet inte om jag är social för andras eller min egna skull?

Kluven över min otroligt sociala förmåga jag haft senaste tiden , men det börjar bli tveksamt om det är för min egna del eller andras ? 

Visst det är mysigt att sitta och snacka med vissa människor och slippa vara slav under tvn…Men fan vad skönt det är att vara på egen hand och just sitta framför tvn och uggla.

Men nu behöver jag nog en paus ifrån det sociala en stund …Så jag klarar av både man och 30 årsfest i helgen med miljoner människor . 

Jag känner mig lite tråkig eftersom jag bara vill ta det lugnt fram tills sommaren sparkar igång . Men jag är så trött hela tiden och har egentligen inget sug på en massa partyn hit och dit hela tiden, jag vill inte dra iväg till Polen och vara knasfull i flera dagar . 

Jag vill gå ut och äta middag med min blivande man, kanske gå på bio ?  

Fast risken är väl att jag gnäller över att mitt liv är tråkigt om ett par veckor ?